VARDAGSBESTYR

Jag vet varken ut eller in.
Fan det kommer och det går.

Jag skulle egentligen bara be om "hej hur känner du dig?"
Men det är väl för mycket begärt...



Låt mig släppa allt det här!
Jag är jag och jag har mig själv och det ska väl räcka en lång bit?



Jag behöver lite längt. Hallå, kan någon ge mig lite längt?!


Hallå?

Jag har svårt att sova om nätterna.
Därför ska jag skriva nu.
Om jag bara skriver av mig nu,
så kanske jag är tömd.
Och kan använda mörkret till att sova.
Istället för att tänka.
och undra.

"Lova när du somnar
att Du vakar över Mig
så att inget mera ont ska kunna ske..."

Jag blir så lätt ledsen över att jag är ledsen.
Jag blir så enkelt arg, frustrerad och sorgsen över att jag gick igenom det själv.
Vi var inte två.
Som vi borde ha varit.
Om det ändå skulle hända, kunde vi väl ha varit två?
Jagfördig, duförmig, duföross, vifördig.
Vi borde ha varit två.
Och även om vi inte var två som en tvåenighet, så borde vi varit två på skilda håll.
Det går faktiskt, i den här situationen så går det.
I den här situationen så går allt,
 - tydligen.
Det enda jag begär, eller i alla fall vill åt, är att du ska känna som mig. I alla fall ibland. någongång. En sekund...?

Nu ska du säga
följ nu med mig,
nu ska du säga
ta min hand...
Säg att du har känt precis såhär ibland..."

Jag var borta över helgen. Det behövde jag. Min kropp, min själ, mitt sinne. Det påfrestade, men det var värt det. Och det känns bättre efter att ha varit iväg från Styrsö och dessa väggar ett tag. "These walls don't lie" 

Goda, goda, vänners lag, härliga kollektiv på 35 kvadrat av  förväntingar och gemenskap. Helt enkelt en bra helg för gamla goda tiders skull.
Och det behövdes.

"Minns du hur det är jag brukar vara, minns du hur stabil jag var igår."

Imorgon ska jag in och ta med mig min dator Mårten.
Jag och Mårten ska ta en fika på något café, och jag ska inspireras till ord, meningar och kreativitet som är till för att skrivas ner.
Efter det ska jag träffa Jessica och ta en till fika.
Och efter det ska Karin möta upp mig, och vi planerar en tur till haket.
På haket ska vi sen möta upp Emelie och Aanders.
Det ser jag framemot.

---

Var det mina brev de ville åt på postkontoret inatt? Vi har nämligen inte fått någon post idag, och två gånger har våra brevlådor varit utsatta för sprängdåd. Och vem vet vilka bombhot som väntar oss...
Jag är paranoid. Det är helt klart riktat mot oss.
Vi som trodde ön skulle skydda oss...

---

Fan, fan, fan. FAN!

Pissdag...
Jag som var så glad över min utflykt till jobbet. Igår hade jag en bra kväll, jag tillochmed klarade mig utan smärtstillande. Jag trodde att jag verkligen började bli bra...

Tji fick jag när jag gick påvägen till jobbet, halva vägen dit gick bra, resten började bli smärtsam. Sen dess har hela dagen varit smärtsam.

Det är så frustrerande!
Jag hade ju tänkt att bli bra nu.

Allt är hopplöst och uppgivet. Jag ger upp. Jag kommer aldrig att bli frisk.

Jag hatar Styrsö, jag hatar skäretvägen, jag hatar min mage,  jag hatar soffan, filmer, böcker, kaffe, te. ALLT!!!

Jävla lågndragna process.


Det här är en sån onödig period i hela mitt ruttna jävla skitliv!

Jag är på SÅ dåligt humör just nu.

På något sätt får jag dagarna att gå. Klockan är redan kvart i sju, och även den här dagen har nästan passerat! YES!

"Slängde ihop" en köttfärspaj och skjuts i ugnen, Karin diskar och sen är det inte långt kvar tills klockan slår 23.00 och då är Scrubs-time, sen kan jag sova, och så kan jag vakna igen kl. 10.00 och tänka "Vad faaan ska jag göra tills ikväll?"
MEN, imorgon ska jag faktiskt göra en utflykt! Jag ska gå till jobbet vid elva, och sen tänker jag hänga där några timmar. Då har mer än halva dagen redan gått när jag kommer hem. Wiie!
Är det tragiskt eller? Jag ser framemot att gå till mitt jobb, jag ser verkligen framemot det... Dricka kaffe och prataprataprata, stilla min sällskapssjuka på dagarna.

Det värsta är att jag är jättesällskapssjuk hela dagarna, och sen när Karin väl kommer hem så har jag ju ingenting nytt att säga, eftersom INGENTING händer i Fridas värld just nu. Men då kan iochför sig Karin prata på och jag lyssnar gärna!

Erik ringde mig vid kvart i nio imorse.. Kom igen! 08.45 och sjukskriven, är det normalt att gå upp vid den tiden då?
Jag som tycker jag är värd första pris och medaljer varje gång jag går upp kl. 10.00 på mornarna... jag är så  hemskt trött. Kan egentligen inte förstå varför... Fast hel kroppen och sinnet och hela min värld är väl inställd på sov-tempot. Men ändå... 08.45. HA!

Ett litet förtydligande på det jag skrev igår om Astrid Lindgren-barnen, så menar jag egentligen inte barndomskompisar vs vuxenlivets benämning av vänner. Självklart tappar man kontakten med vänner under årens gång, det hör till..
Det jag menar är sorgligt i det här är att sagan plötsligt tog slut då. Jag har alltid tänkt på något sätt att Pippi och Emil och alla andra karaktärer lever kvar, att även fast det inte har blivit fler böcker eller filmer så lever de fortfarande kvar. Självklart är det inte så, men det hör till barndomen. Jag vill ju att de ska vara lika bra vänner i verkliga livet som på film. Naivt, kanske det? Men det hör till...

Om jag säger såhär: Inger (pippi) blev lite utstött och ibland retad av Maria och Pär (Annika och Tommy) under inspelningarna. Förstör det inte lite av idyllen?


Men jag kan trösta mig själv med att Madicken och Lisabet i alla fall fortfarande har kontakt och är goda vänner, och att Ronja & Birk ibland ses på stan!

Jag blir lite ledsen av tanken på att nästan inga av skådespelarna i Astrid Lindgren berättelserna har hållit kontakten efter att inspelningarna tog slut.
T.ex. Tommy, Annika och Pippi. (Pär, Maria och Inger) De spelade ihop i nästan fyra år och levde väldigt tätt, de har själva sagt att de nästan var som syskon och antagligen de enda som skulle förstå varandra idag. Men när inspelningarna var slut så tappade alla kontakten, väldigt snart efteråt också.
Det verkar som det var så för nästintill alla barn-skådisar som spelade för Astrid Lindgren.

Det är sorgligt...

Återigen, - uttråkad.

Jag har precis gjort en kopp te, sitter framför datorn och gör ingenting.
Jag har precis kollat på världens konstigaste, och sämsta film - Romance & Cigarettes. Ren skit rakt igenom.

Imorse gick jag faktiskt till Konsum, det gick bra att gå dit, det var skönt. Men sen på hemvägen hade jag ju en påse att bära, och även fast det inte är långt var det ändå jobbigt... Kortare promenader går nog bra, men jag tror inte att jag ska bära och gå. Det känns fortfarande i magen, och det var för fyra timmar sen...
Det är nästan lite skrämmande att man blir så... begränsad.
          Det är skrämmande att man direkt efter en operation är så utslagen. De allra enklaste, och naturligaste handlingarna är nästan omöjliga att utföra. Visserligen kommer de ju med lite träning tillbaka efter bara några dagar, men ändå. Att man liksom blir rädd  för att typ gå ur sängen eller gå på toaletten.
Obehagliga känslor.

Nu är det ju verkligen inte så farligt, jag är inte rädd, jag är bara försiktig.

Sen kom Maria förbi, en vän från jobbet. Hon är hundvakt åt chefernas hund, och hon skulle iväg in till stan idag, så just nu har jag en himla söt och snäll Golden Retriver som heter Jossan på besök. Hon gör inte så mycket mer än att ligga ner och titta på mig med en anklagande blick. Jag tror att hon tycker att jag är tråkig.
Kan hon va.

Annars hade jag tänkt pyssla idag, men jag är inte på humör. Jag hade storslagna planer på ett kollage, men jag kanske är mer kreativ imorgon.



Jag och Maria pratade om det att man känner sig så uttittad när man är sjukskriven. Som idag när jag gick till Konsum, eller när jag sitter på båten t.ex, så vill jag nästan inte att någon ska se mig för att jag är rädd att de ska misstro mig. "Jaså, Frida är ute och rör på sig, var inte hon sjukskriven? Hon såg ju inte så värst sjuk ut..."
Det var samma grej när jag åkte in till sjukhuset den kvällen jag hade så himla ont... Jag tänkte att de kanske inte skulle tro mig på sjukhuset. Man är så rädd att bli misstrodd, och det är helt sjukt!
Jag var ju säker på att jag hade ont, jag hade ju verkligen jätteont, men ändå så försöker man bädda ner smärtan och intalar sig själv att det nog inte är så farligt...
Nu när jag var på återbesök för att allt inte kändes okej, ja... Då var det samma grej. Har jag verkligen ont fortfarande? Ja det har jag. Överreagerar jag? Nej, det tror jag inte. Kommer de tycka att jag är fånig eller tro att jag bara vill ha längre sjukskrivning?
Det är ju egentligen samhällets fel... Det är allt snack om att det är så många som fejkar sin sjukskrivning. Jag tycker verkligen att det är fel att fejka sånt, och det är klart att man då är rädd att bli anklagad själv. Fast varför skulle jag egentligen bli det?
Man ska helt enkelt endast lita på sig själv, och skulle någon ifrågasätta så ligger ju problemet inte hos mig.

Så gott som färdigpackad inför flytten till Göteborg. Det blir himlans massa grejer. Det kommer bli en kul grej att se hur mycket Karin har med sig, och hur mycket Frida har med sig. Och med tanke på allt som jag har med mig, så är det mycket, mycket tveksamt om vi kommer kunna ta allt i ett lass. Jag hoppas på att kunna åka upp helgen efter igen, och då tar jag resten. Så det känns inte om något bautaproblem, men det vore skönt att få med alla påsar, väskor, bord, kartonger, ljuskronor, kuddar, böcker osv. osv.
Det ska i alla fall bli huuuur kuuuuul sooom heeeelst att åka iväg nu! skönt, skönt, skönt!
     Nu tänkte jag skriva något i stil med "Skönt att komma till lite varmare klimat, nu när det i alla fall börjar bli så kallt här hemma" Jovisst, tjena böna... det bara känns som om jag ska iväg längre än vad jag egentligen ska.

Haft en skön vecka med ganska mycket softar tid, men det här med packandet har hängt över mig som världens börda. Men nu är det mesta gjort, och det är grymt skönt!!
Jobba på bröllop i helgen. Halvkul... Men bra med lite extra lappar i plånboken. Även fast tiden skulle kunnats använda till betydligt bättre saker, typ... städa mitt kaosartade förråd.

Jag har i alla fall insett att jag har en massa fint porslin och glas och massa andra fina grejer! Det är kul!
Har en stor kartong med titeln "Väldigt ömtåliga prylar".

Ikväll ska min kväll äras med sällskap av Angelica och Pelle, det blir skoj!
Sen jobb under hela lördagen, och sen jobb under halva söndagen, sen hem och sen drar jag (!!). Så rent praktiskt är jag ju redan påväg!

Hej så länge!

 Mitt nya inköp, och jag älskar den.

 Min underbara, underbara lillebror, och jag älskar honom!

 Min jobbiga packning, men... på något sätt tycker jag nog om den också.

Nyinköpta böcker:

-  Pol Pots leende - 
Peter Fröberg Idling

-   Världens största konspirationer -
Clas Svanh, Gunnar Wall och Lars Ulwencreutz

-  Historiens största mordgåtor -
Clas Svanh, Andreas Nyberg och Lars Ulwencreutz 

-  Nu vill jag sjunga dig milda sånger -
Linda Olsson

-  Svinalängorna -
Susanna Alakoski


-  Den vidunderliga kärlekens historia -
Carl - Johan Vallgren


-  I en klass för sig -
Curtis Sittenfeld


- Svenska folksagor -
Jan-Öjvind Swanh



+++++ Plus att jag ska läsa Tisdagarna med Morrie!

Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck - Jag vill gå hem med dig. Själva låten säger emot det jag ska skriva, men titeln är bra. Man bara vill det, och man bara gör det.
Det får mig att tänka på ett samtal jag hade i natt med en god vän.

Min vän har under åren som ostyrlig tonåring och strulig ungdom skaffat sig ett rykte som player. Mer eller mindre såklart. Inatt låg jag och reflekterade över detta. Att vara en player.
Att vara nitton år och klassas som en player... Vid närmare eftertanke, - Det är kanske inget fel?!
Han sa till mig "Men jag är faktiskt väldigt mysig. Även fast du inte tror det, så är jag väldigt mysig och snäll när jag är med tjejer". Och det tvivlar jag inte en sekund på. Jag tror för det första att alla dessa karlar och ibland brudar, som klassas som players, är väldigt mysiga, och om man nu ska uttrycka det "bra". Självklart, de är ju mästarna. De vet ju vart handen platsar bäst så att säga... Det finns väl en anledning till att raggen strömmar till.

Men det jag ska komma till är att man är nitton år och player. Han vildar. Han testar. Jag börjar nästan stödja denna typen av mänskligheten. Jag hejar nästan på dem, för de har ju lyckats slita sig loss från mallen över duktighet. De gör ju som de vill, syftet är kanske inte alltid bra. Men de går ju i alla fall hem med tjejen/killen, för att att i stundens hetta känns det rätt och det är det som de vill göra. De avstår inte för att det kan verka opassande och de avstår inte för att normen säger att det är en ganska dålig sak att göra.
Att vara "lösaktig" och "utbjudande/inbjudande till alla möjliga" har ju alltid varit lite skamligt, och emot allt vad duktighet säger.
Strula runt, testa nytt och testa gammalt. Det kan vara ett bra sätt att "hitta sig själv" på, och det kan vara ett bra sätt att få leka av sig. Eller i alla fall att få lov att vakna i fel säng. Göra misstag. Nitton år med massor av misstag. jatack!

Jag är inte sån, och kommer nog aldrig bli. Men jag ska sluta se ner på players eftersom de är dejtningsmarknadens rebeller som gör ett smått uppror och har slutat bry sig om att leva efter rätt och fel, och vågar testa... Kanske testar de för att de är nyfikna, för att lära sig eller helt enkelt för att de samtidigt letar. Letar efter någonting extra hos varje ragg som följer med hem, men det klaffar aldrig...

Men jag måste tillägga att det finns två sorters av players. De finns de som spelar på andras känslor och leker sig fram med avsikten att såra och såga. Det är inte helt okej. Det finns de som ger för mycket falska förhoppningar och gång på gång sårar, och bara skakar av sig det som skit. Som inte bryr sig. Som inte tänker. Det är fel! Man kan vara en player och gå hem med någon från krogen, om båda har avsikten att det stannar så.
Det värsta jag vet är köttmarknaden som finns ute på krogen, och jag personligen hatar likgiltigheten till one night stands. Men det är ju bara jag, och alla vet vad de ger sig in på.


Fridalåten - Dunka mig gul & blå är en bra låt. Den ger äntligen lite space för att det är lagligt och minst lika tillåtet för oss tjejer att bara ha ett ragg för natten, och bara sätta någon för att vi vill. Precis som det manliga släktet är känt för.

Låt fler tjejer bli players, och låt alla fortsätta vara players tills de börjar inse att det kanske inte är så roligt. Det är väl ett sätt att vilda lite, att vara lite oduktig. Precis som alla kan behöva ibland.
Bara man inte sårar.

Saker och ting tar en helt ny vändning och allt är kaos, upp och ner och jag hittar inte ut.

Min bästis flyttar från Norrtälje idag, och då finns det plötsligt inte så mycket att prisa Norrtälje för längre.
Emma flyttar, många andra försvinner. Men såklart finns det en hel del som stannar också, men en fågelsångsväg utan Emma i krokarna är inte samma fågelsångsväg.

Jag vet inte riktigt själv vart jag ska ta vägen. Ena stunden skiner jag upp och bara ler åt att jag är 20 år och kan göra vad jag vill. Jag ler och kan skratta för mig själv av rena lycka över att jag är här, jag är jag och har det som jag har det. Jag ler när jag tänker på att vi var närmare 15 tjejer som käkade middag igår, och det var så roligt så roligt så roligt att vi kunde ses så många. Att alla kunde mingla, och att det var så himla roligt att träffa så många på en gång och särskilt eftersom det inte hänt sen studenten tror jag. Jag ler åt minnet av att vi satt i parken och spelade gitarr och drack vin sent in på natten en tisdagnatt. Men det är natten innan Emma flyttar och kanske den sista natten som vi kan sitta så den här sommaren, och vem vet vad som har hänt och vart alla är nästa sommar.
    Ett tillfälligt avbrott var det från all skit som innebär att man, i alla fall jag, jobbar bort min ungdom och sliter för inga pengar egentligen och känslan över att sommaren snart är över, att den aldrig ens kom och att jag inte har hunnit njuta av den sommardos som jag anser mig berättigad till.
Den kom aldrig, den bara gick och snart känns det som om den är över. Och visst gillar jag färgglada höstlöv och uppfriskande vindar, men jag hatar vintern och älskar sommaren mer.
Det här handlar egentligen bara om massa olika saker och tankar och känslor.
Den handlar om att jag faktiskt har tagit studenten, för ganska länge sen nu. Det handlar om att jag har påbörjat ett nytt kapitel för längesen och påbörjar nytt igen, men det kommer aldrig gå tillbaka till allt som det en gång var. Och jag älskar det lika mycket som jag hatar det.
Och jag hatar att jag har missat så mycket och så många vardagliga promenader och spontana vinkvällar, skitsnack och skratt på grund av att jag har jobbat bort min tid.
Det är det jag hatar, just att jag missar så mycket som bara formar ens vardag. Att bara umgås och hänga utan några måsten och bara prata, dricka te och hinna andas tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill med någonting.
Jag skulle ha en oduktig höst. Jag skulle ha en soft jäkla höst och kanske vinter, just en sån där jag inte jobbar bort hela trivsamheten och där jag tillsammans med Frida & Karin som ska bli mina homies, hinna andas umgås och bara leva cityliv.
Men den tiden finns ju kvar, jag har världens chans på ett jobb som gör att allt blir tvärtemot, och snarare ganska pressat tror jag. Men det kan det vara värt, för jag kommer kunna resa och jag kommer kunna ta igen förlorad tid ute i den stora världen och just nu kan jag prioritera bort en höst av allt oduktigt, för att komma iväg igen och bara bara bara vara och se och leva och känna samma känslor som jag kände sist på resan. Pengarna är inte allt, men resan gör mig så taggad att cityliv kan vänta ett år, och finnas kvar för ett senare kapitel och jag kan satsa.

Och jag hatar att hela min Oslotid är borta med mina finaste finaste tjejer, och jag hatar att jag aldrig mer kommer få uppleva våran resa mer än i mina minnen. För jag vill vara där, och känna som jag kände och ha det som det var. Jag vill ha en vardag i Oslo i Mozlo och ha det så bra som det verkligen var.

Jag trivs ganska bra, även fast det inte låter det. Jag älskar att jag, lilla lilla jag är 20 år och inte ens det, och redan har hunnit varit med om massa massa underbara grejer och jag vet att jag kommer fortsätta vara med om minst lika undebara grejer. Jag älskar att jag kan göra som jag vill och att nästan allt är tillåtet just nu. Bara för att jag är i den åldern, och bara för att jag ska tillåta mig själv.
Men jag hatar att jag inte har tid att göra allt som jag vill.
Och jag hatar hatar hatar att jag aldrig får sitta still.

Men jag ska köpa en MacBook,  nu snart, och jag vet inte.. Men den lilla prylen får mig att le, för jag kommer kunna skriva. Skriva när jag vill och hur jag vill. På min vita dator, det blir en nystart.

Göteborg och MacBook blir en nystart.