VARDAGSBESTYR

Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck - Jag vill gå hem med dig. Själva låten säger emot det jag ska skriva, men titeln är bra. Man bara vill det, och man bara gör det.
Det får mig att tänka på ett samtal jag hade i natt med en god vän.

Min vän har under åren som ostyrlig tonåring och strulig ungdom skaffat sig ett rykte som player. Mer eller mindre såklart. Inatt låg jag och reflekterade över detta. Att vara en player.
Att vara nitton år och klassas som en player... Vid närmare eftertanke, - Det är kanske inget fel?!
Han sa till mig "Men jag är faktiskt väldigt mysig. Även fast du inte tror det, så är jag väldigt mysig och snäll när jag är med tjejer". Och det tvivlar jag inte en sekund på. Jag tror för det första att alla dessa karlar och ibland brudar, som klassas som players, är väldigt mysiga, och om man nu ska uttrycka det "bra". Självklart, de är ju mästarna. De vet ju vart handen platsar bäst så att säga... Det finns väl en anledning till att raggen strömmar till.

Men det jag ska komma till är att man är nitton år och player. Han vildar. Han testar. Jag börjar nästan stödja denna typen av mänskligheten. Jag hejar nästan på dem, för de har ju lyckats slita sig loss från mallen över duktighet. De gör ju som de vill, syftet är kanske inte alltid bra. Men de går ju i alla fall hem med tjejen/killen, för att att i stundens hetta känns det rätt och det är det som de vill göra. De avstår inte för att det kan verka opassande och de avstår inte för att normen säger att det är en ganska dålig sak att göra.
Att vara "lösaktig" och "utbjudande/inbjudande till alla möjliga" har ju alltid varit lite skamligt, och emot allt vad duktighet säger.
Strula runt, testa nytt och testa gammalt. Det kan vara ett bra sätt att "hitta sig själv" på, och det kan vara ett bra sätt att få leka av sig. Eller i alla fall att få lov att vakna i fel säng. Göra misstag. Nitton år med massor av misstag. jatack!

Jag är inte sån, och kommer nog aldrig bli. Men jag ska sluta se ner på players eftersom de är dejtningsmarknadens rebeller som gör ett smått uppror och har slutat bry sig om att leva efter rätt och fel, och vågar testa... Kanske testar de för att de är nyfikna, för att lära sig eller helt enkelt för att de samtidigt letar. Letar efter någonting extra hos varje ragg som följer med hem, men det klaffar aldrig...

Men jag måste tillägga att det finns två sorters av players. De finns de som spelar på andras känslor och leker sig fram med avsikten att såra och såga. Det är inte helt okej. Det finns de som ger för mycket falska förhoppningar och gång på gång sårar, och bara skakar av sig det som skit. Som inte bryr sig. Som inte tänker. Det är fel! Man kan vara en player och gå hem med någon från krogen, om båda har avsikten att det stannar så.
Det värsta jag vet är köttmarknaden som finns ute på krogen, och jag personligen hatar likgiltigheten till one night stands. Men det är ju bara jag, och alla vet vad de ger sig in på.


Fridalåten - Dunka mig gul & blå är en bra låt. Den ger äntligen lite space för att det är lagligt och minst lika tillåtet för oss tjejer att bara ha ett ragg för natten, och bara sätta någon för att vi vill. Precis som det manliga släktet är känt för.

Låt fler tjejer bli players, och låt alla fortsätta vara players tills de börjar inse att det kanske inte är så roligt. Det är väl ett sätt att vilda lite, att vara lite oduktig. Precis som alla kan behöva ibland.
Bara man inte sårar.