ljudlöst och salt
Jag har precis gjort en kopp te, sitter framför datorn och gör ingenting.
Jag har precis kollat på världens konstigaste, och sämsta film - Romance & Cigarettes. Ren skit rakt igenom.
Imorse gick jag faktiskt till Konsum, det gick bra att gå dit, det var skönt. Men sen på hemvägen hade jag ju en påse att bära, och även fast det inte är långt var det ändå jobbigt... Kortare promenader går nog bra, men jag tror inte att jag ska bära och gå. Det känns fortfarande i magen, och det var för fyra timmar sen...
Det är nästan lite skrämmande att man blir så... begränsad.
Det är skrämmande att man direkt efter en operation är så utslagen. De allra enklaste, och naturligaste handlingarna är nästan omöjliga att utföra. Visserligen kommer de ju med lite träning tillbaka efter bara några dagar, men ändå. Att man liksom blir rädd för att typ gå ur sängen eller gå på toaletten.
Obehagliga känslor.
Nu är det ju verkligen inte så farligt, jag är inte rädd, jag är bara försiktig.
Sen kom Maria förbi, en vän från jobbet. Hon är hundvakt åt chefernas hund, och hon skulle iväg in till stan idag, så just nu har jag en himla söt och snäll Golden Retriver som heter Jossan på besök. Hon gör inte så mycket mer än att ligga ner och titta på mig med en anklagande blick. Jag tror att hon tycker att jag är tråkig.
Kan hon va.
Annars hade jag tänkt pyssla idag, men jag är inte på humör. Jag hade storslagna planer på ett kollage, men jag kanske är mer kreativ imorgon.
Jag och Maria pratade om det att man känner sig så uttittad när man är sjukskriven. Som idag när jag gick till Konsum, eller när jag sitter på båten t.ex, så vill jag nästan inte att någon ska se mig för att jag är rädd att de ska misstro mig. "Jaså, Frida är ute och rör på sig, var inte hon sjukskriven? Hon såg ju inte så värst sjuk ut..."
Det var samma grej när jag åkte in till sjukhuset den kvällen jag hade så himla ont... Jag tänkte att de kanske inte skulle tro mig på sjukhuset. Man är så rädd att bli misstrodd, och det är helt sjukt!
Jag var ju säker på att jag hade ont, jag hade ju verkligen jätteont, men ändå så försöker man bädda ner smärtan och intalar sig själv att det nog inte är så farligt...
Nu när jag var på återbesök för att allt inte kändes okej, ja... Då var det samma grej. Har jag verkligen ont fortfarande? Ja det har jag. Överreagerar jag? Nej, det tror jag inte. Kommer de tycka att jag är fånig eller tro att jag bara vill ha längre sjukskrivning?
Det är ju egentligen samhällets fel... Det är allt snack om att det är så många som fejkar sin sjukskrivning. Jag tycker verkligen att det är fel att fejka sånt, och det är klart att man då är rädd att bli anklagad själv. Fast varför skulle jag egentligen bli det?
Man ska helt enkelt endast lita på sig själv, och skulle någon ifrågasätta så ligger ju problemet inte hos mig.
Igår gick jag in på ett café, och ville ha en muffins.Utan russin och utan choklad, en vanlig jävla muffins.
Hade dom det? Nej, för dom hade bara mackor med pastej och en liten svettig fralla med fisk och remoulad.
Jag brukar va i god balans, gör inga stora scener.
Men inte trodde jag att caféer fanns, som inte hade muffins.
Fattar ni det? Nej, för ni käkar bara mackor med pastej och kan inte förstå en riktigt ledsen människa.
Varför, varför finns det ugnar?
Och varför finns det plåtar? Och varför finns det formar? När ingen vågar baka, en fluffig liten kaka, som jag då sen kan äta, när jag vill ha en fika.
En enkel fråga ställde jag, till den lilla expediten:
"Om du stått här, och inte jag, skulle du då bli besviken?"
Men hon svarade: Nej, jag skulle ta en macka med pastej, hålla käften, ta en tidning och sätta mig.
Jag hade fått en kombattant, jag ville inte ge mig.
Så jag sa: Min lilla smörgåstant, vad kul det är att se dig.
Menade jag det? Nej, du är allt en tyken jäkla tjej.
Du kanske själv skulle in i ugnen och bli pastej!
