VARDAGSBESTYR

Så gott som färdigpackad inför flytten till Göteborg. Det blir himlans massa grejer. Det kommer bli en kul grej att se hur mycket Karin har med sig, och hur mycket Frida har med sig. Och med tanke på allt som jag har med mig, så är det mycket, mycket tveksamt om vi kommer kunna ta allt i ett lass. Jag hoppas på att kunna åka upp helgen efter igen, och då tar jag resten. Så det känns inte om något bautaproblem, men det vore skönt att få med alla påsar, väskor, bord, kartonger, ljuskronor, kuddar, böcker osv. osv.
Det ska i alla fall bli huuuur kuuuuul sooom heeeelst att åka iväg nu! skönt, skönt, skönt!
     Nu tänkte jag skriva något i stil med "Skönt att komma till lite varmare klimat, nu när det i alla fall börjar bli så kallt här hemma" Jovisst, tjena böna... det bara känns som om jag ska iväg längre än vad jag egentligen ska.

Haft en skön vecka med ganska mycket softar tid, men det här med packandet har hängt över mig som världens börda. Men nu är det mesta gjort, och det är grymt skönt!!
Jobba på bröllop i helgen. Halvkul... Men bra med lite extra lappar i plånboken. Även fast tiden skulle kunnats använda till betydligt bättre saker, typ... städa mitt kaosartade förråd.

Jag har i alla fall insett att jag har en massa fint porslin och glas och massa andra fina grejer! Det är kul!
Har en stor kartong med titeln "Väldigt ömtåliga prylar".

Ikväll ska min kväll äras med sällskap av Angelica och Pelle, det blir skoj!
Sen jobb under hela lördagen, och sen jobb under halva söndagen, sen hem och sen drar jag (!!). Så rent praktiskt är jag ju redan påväg!

Hej så länge!

 Mitt nya inköp, och jag älskar den.

 Min underbara, underbara lillebror, och jag älskar honom!

 Min jobbiga packning, men... på något sätt tycker jag nog om den också.

Nyinköpta böcker:

-  Pol Pots leende - 
Peter Fröberg Idling

-   Världens största konspirationer -
Clas Svanh, Gunnar Wall och Lars Ulwencreutz

-  Historiens största mordgåtor -
Clas Svanh, Andreas Nyberg och Lars Ulwencreutz 

-  Nu vill jag sjunga dig milda sånger -
Linda Olsson

-  Svinalängorna -
Susanna Alakoski


-  Den vidunderliga kärlekens historia -
Carl - Johan Vallgren


-  I en klass för sig -
Curtis Sittenfeld


- Svenska folksagor -
Jan-Öjvind Swanh



+++++ Plus att jag ska läsa Tisdagarna med Morrie!

Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck - Jag vill gå hem med dig. Själva låten säger emot det jag ska skriva, men titeln är bra. Man bara vill det, och man bara gör det.
Det får mig att tänka på ett samtal jag hade i natt med en god vän.

Min vän har under åren som ostyrlig tonåring och strulig ungdom skaffat sig ett rykte som player. Mer eller mindre såklart. Inatt låg jag och reflekterade över detta. Att vara en player.
Att vara nitton år och klassas som en player... Vid närmare eftertanke, - Det är kanske inget fel?!
Han sa till mig "Men jag är faktiskt väldigt mysig. Även fast du inte tror det, så är jag väldigt mysig och snäll när jag är med tjejer". Och det tvivlar jag inte en sekund på. Jag tror för det första att alla dessa karlar och ibland brudar, som klassas som players, är väldigt mysiga, och om man nu ska uttrycka det "bra". Självklart, de är ju mästarna. De vet ju vart handen platsar bäst så att säga... Det finns väl en anledning till att raggen strömmar till.

Men det jag ska komma till är att man är nitton år och player. Han vildar. Han testar. Jag börjar nästan stödja denna typen av mänskligheten. Jag hejar nästan på dem, för de har ju lyckats slita sig loss från mallen över duktighet. De gör ju som de vill, syftet är kanske inte alltid bra. Men de går ju i alla fall hem med tjejen/killen, för att att i stundens hetta känns det rätt och det är det som de vill göra. De avstår inte för att det kan verka opassande och de avstår inte för att normen säger att det är en ganska dålig sak att göra.
Att vara "lösaktig" och "utbjudande/inbjudande till alla möjliga" har ju alltid varit lite skamligt, och emot allt vad duktighet säger.
Strula runt, testa nytt och testa gammalt. Det kan vara ett bra sätt att "hitta sig själv" på, och det kan vara ett bra sätt att få leka av sig. Eller i alla fall att få lov att vakna i fel säng. Göra misstag. Nitton år med massor av misstag. jatack!

Jag är inte sån, och kommer nog aldrig bli. Men jag ska sluta se ner på players eftersom de är dejtningsmarknadens rebeller som gör ett smått uppror och har slutat bry sig om att leva efter rätt och fel, och vågar testa... Kanske testar de för att de är nyfikna, för att lära sig eller helt enkelt för att de samtidigt letar. Letar efter någonting extra hos varje ragg som följer med hem, men det klaffar aldrig...

Men jag måste tillägga att det finns två sorters av players. De finns de som spelar på andras känslor och leker sig fram med avsikten att såra och såga. Det är inte helt okej. Det finns de som ger för mycket falska förhoppningar och gång på gång sårar, och bara skakar av sig det som skit. Som inte bryr sig. Som inte tänker. Det är fel! Man kan vara en player och gå hem med någon från krogen, om båda har avsikten att det stannar så.
Det värsta jag vet är köttmarknaden som finns ute på krogen, och jag personligen hatar likgiltigheten till one night stands. Men det är ju bara jag, och alla vet vad de ger sig in på.


Fridalåten - Dunka mig gul & blå är en bra låt. Den ger äntligen lite space för att det är lagligt och minst lika tillåtet för oss tjejer att bara ha ett ragg för natten, och bara sätta någon för att vi vill. Precis som det manliga släktet är känt för.

Låt fler tjejer bli players, och låt alla fortsätta vara players tills de börjar inse att det kanske inte är så roligt. Det är väl ett sätt att vilda lite, att vara lite oduktig. Precis som alla kan behöva ibland.
Bara man inte sårar.

Saker och ting tar en helt ny vändning och allt är kaos, upp och ner och jag hittar inte ut.

Min bästis flyttar från Norrtälje idag, och då finns det plötsligt inte så mycket att prisa Norrtälje för längre.
Emma flyttar, många andra försvinner. Men såklart finns det en hel del som stannar också, men en fågelsångsväg utan Emma i krokarna är inte samma fågelsångsväg.

Jag vet inte riktigt själv vart jag ska ta vägen. Ena stunden skiner jag upp och bara ler åt att jag är 20 år och kan göra vad jag vill. Jag ler och kan skratta för mig själv av rena lycka över att jag är här, jag är jag och har det som jag har det. Jag ler när jag tänker på att vi var närmare 15 tjejer som käkade middag igår, och det var så roligt så roligt så roligt att vi kunde ses så många. Att alla kunde mingla, och att det var så himla roligt att träffa så många på en gång och särskilt eftersom det inte hänt sen studenten tror jag. Jag ler åt minnet av att vi satt i parken och spelade gitarr och drack vin sent in på natten en tisdagnatt. Men det är natten innan Emma flyttar och kanske den sista natten som vi kan sitta så den här sommaren, och vem vet vad som har hänt och vart alla är nästa sommar.
    Ett tillfälligt avbrott var det från all skit som innebär att man, i alla fall jag, jobbar bort min ungdom och sliter för inga pengar egentligen och känslan över att sommaren snart är över, att den aldrig ens kom och att jag inte har hunnit njuta av den sommardos som jag anser mig berättigad till.
Den kom aldrig, den bara gick och snart känns det som om den är över. Och visst gillar jag färgglada höstlöv och uppfriskande vindar, men jag hatar vintern och älskar sommaren mer.
Det här handlar egentligen bara om massa olika saker och tankar och känslor.
Den handlar om att jag faktiskt har tagit studenten, för ganska länge sen nu. Det handlar om att jag har påbörjat ett nytt kapitel för längesen och påbörjar nytt igen, men det kommer aldrig gå tillbaka till allt som det en gång var. Och jag älskar det lika mycket som jag hatar det.
Och jag hatar att jag har missat så mycket och så många vardagliga promenader och spontana vinkvällar, skitsnack och skratt på grund av att jag har jobbat bort min tid.
Det är det jag hatar, just att jag missar så mycket som bara formar ens vardag. Att bara umgås och hänga utan några måsten och bara prata, dricka te och hinna andas tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill med någonting.
Jag skulle ha en oduktig höst. Jag skulle ha en soft jäkla höst och kanske vinter, just en sån där jag inte jobbar bort hela trivsamheten och där jag tillsammans med Frida & Karin som ska bli mina homies, hinna andas umgås och bara leva cityliv.
Men den tiden finns ju kvar, jag har världens chans på ett jobb som gör att allt blir tvärtemot, och snarare ganska pressat tror jag. Men det kan det vara värt, för jag kommer kunna resa och jag kommer kunna ta igen förlorad tid ute i den stora världen och just nu kan jag prioritera bort en höst av allt oduktigt, för att komma iväg igen och bara bara bara vara och se och leva och känna samma känslor som jag kände sist på resan. Pengarna är inte allt, men resan gör mig så taggad att cityliv kan vänta ett år, och finnas kvar för ett senare kapitel och jag kan satsa.

Och jag hatar att hela min Oslotid är borta med mina finaste finaste tjejer, och jag hatar att jag aldrig mer kommer få uppleva våran resa mer än i mina minnen. För jag vill vara där, och känna som jag kände och ha det som det var. Jag vill ha en vardag i Oslo i Mozlo och ha det så bra som det verkligen var.

Jag trivs ganska bra, även fast det inte låter det. Jag älskar att jag, lilla lilla jag är 20 år och inte ens det, och redan har hunnit varit med om massa massa underbara grejer och jag vet att jag kommer fortsätta vara med om minst lika undebara grejer. Jag älskar att jag kan göra som jag vill och att nästan allt är tillåtet just nu. Bara för att jag är i den åldern, och bara för att jag ska tillåta mig själv.
Men jag hatar att jag inte har tid att göra allt som jag vill.
Och jag hatar hatar hatar att jag aldrig får sitta still.

Men jag ska köpa en MacBook,  nu snart, och jag vet inte.. Men den lilla prylen får mig att le, för jag kommer kunna skriva. Skriva när jag vill och hur jag vill. På min vita dator, det blir en nystart.

Göteborg och MacBook blir en nystart.