VARDAGSBESTYR

Jag vet varken ut eller in.
Fan det kommer och det går.

Jag skulle egentligen bara be om "hej hur känner du dig?"
Men det är väl för mycket begärt...



Låt mig släppa allt det här!
Jag är jag och jag har mig själv och det ska väl räcka en lång bit?



Jag behöver lite längt. Hallå, kan någon ge mig lite längt?!


Hallå?

Jag har svårt att sova om nätterna.
Därför ska jag skriva nu.
Om jag bara skriver av mig nu,
så kanske jag är tömd.
Och kan använda mörkret till att sova.
Istället för att tänka.
och undra.

"Lova när du somnar
att Du vakar över Mig
så att inget mera ont ska kunna ske..."

Jag blir så lätt ledsen över att jag är ledsen.
Jag blir så enkelt arg, frustrerad och sorgsen över att jag gick igenom det själv.
Vi var inte två.
Som vi borde ha varit.
Om det ändå skulle hända, kunde vi väl ha varit två?
Jagfördig, duförmig, duföross, vifördig.
Vi borde ha varit två.
Och även om vi inte var två som en tvåenighet, så borde vi varit två på skilda håll.
Det går faktiskt, i den här situationen så går det.
I den här situationen så går allt,
 - tydligen.
Det enda jag begär, eller i alla fall vill åt, är att du ska känna som mig. I alla fall ibland. någongång. En sekund...?

Nu ska du säga
följ nu med mig,
nu ska du säga
ta min hand...
Säg att du har känt precis såhär ibland..."

Jag var borta över helgen. Det behövde jag. Min kropp, min själ, mitt sinne. Det påfrestade, men det var värt det. Och det känns bättre efter att ha varit iväg från Styrsö och dessa väggar ett tag. "These walls don't lie" 

Goda, goda, vänners lag, härliga kollektiv på 35 kvadrat av  förväntingar och gemenskap. Helt enkelt en bra helg för gamla goda tiders skull.
Och det behövdes.

"Minns du hur det är jag brukar vara, minns du hur stabil jag var igår."

Imorgon ska jag in och ta med mig min dator Mårten.
Jag och Mårten ska ta en fika på något café, och jag ska inspireras till ord, meningar och kreativitet som är till för att skrivas ner.
Efter det ska jag träffa Jessica och ta en till fika.
Och efter det ska Karin möta upp mig, och vi planerar en tur till haket.
På haket ska vi sen möta upp Emelie och Aanders.
Det ser jag framemot.

---

Var det mina brev de ville åt på postkontoret inatt? Vi har nämligen inte fått någon post idag, och två gånger har våra brevlådor varit utsatta för sprängdåd. Och vem vet vilka bombhot som väntar oss...
Jag är paranoid. Det är helt klart riktat mot oss.
Vi som trodde ön skulle skydda oss...

---

Fan, fan, fan. FAN!

Pissdag...
Jag som var så glad över min utflykt till jobbet. Igår hade jag en bra kväll, jag tillochmed klarade mig utan smärtstillande. Jag trodde att jag verkligen började bli bra...

Tji fick jag när jag gick påvägen till jobbet, halva vägen dit gick bra, resten började bli smärtsam. Sen dess har hela dagen varit smärtsam.

Det är så frustrerande!
Jag hade ju tänkt att bli bra nu.

Allt är hopplöst och uppgivet. Jag ger upp. Jag kommer aldrig att bli frisk.

Jag hatar Styrsö, jag hatar skäretvägen, jag hatar min mage,  jag hatar soffan, filmer, böcker, kaffe, te. ALLT!!!

Jävla lågndragna process.


Det här är en sån onödig period i hela mitt ruttna jävla skitliv!

Jag är på SÅ dåligt humör just nu.

På något sätt får jag dagarna att gå. Klockan är redan kvart i sju, och även den här dagen har nästan passerat! YES!

"Slängde ihop" en köttfärspaj och skjuts i ugnen, Karin diskar och sen är det inte långt kvar tills klockan slår 23.00 och då är Scrubs-time, sen kan jag sova, och så kan jag vakna igen kl. 10.00 och tänka "Vad faaan ska jag göra tills ikväll?"
MEN, imorgon ska jag faktiskt göra en utflykt! Jag ska gå till jobbet vid elva, och sen tänker jag hänga där några timmar. Då har mer än halva dagen redan gått när jag kommer hem. Wiie!
Är det tragiskt eller? Jag ser framemot att gå till mitt jobb, jag ser verkligen framemot det... Dricka kaffe och prataprataprata, stilla min sällskapssjuka på dagarna.

Det värsta är att jag är jättesällskapssjuk hela dagarna, och sen när Karin väl kommer hem så har jag ju ingenting nytt att säga, eftersom INGENTING händer i Fridas värld just nu. Men då kan iochför sig Karin prata på och jag lyssnar gärna!

Erik ringde mig vid kvart i nio imorse.. Kom igen! 08.45 och sjukskriven, är det normalt att gå upp vid den tiden då?
Jag som tycker jag är värd första pris och medaljer varje gång jag går upp kl. 10.00 på mornarna... jag är så  hemskt trött. Kan egentligen inte förstå varför... Fast hel kroppen och sinnet och hela min värld är väl inställd på sov-tempot. Men ändå... 08.45. HA!

Ett litet förtydligande på det jag skrev igår om Astrid Lindgren-barnen, så menar jag egentligen inte barndomskompisar vs vuxenlivets benämning av vänner. Självklart tappar man kontakten med vänner under årens gång, det hör till..
Det jag menar är sorgligt i det här är att sagan plötsligt tog slut då. Jag har alltid tänkt på något sätt att Pippi och Emil och alla andra karaktärer lever kvar, att även fast det inte har blivit fler böcker eller filmer så lever de fortfarande kvar. Självklart är det inte så, men det hör till barndomen. Jag vill ju att de ska vara lika bra vänner i verkliga livet som på film. Naivt, kanske det? Men det hör till...

Om jag säger såhär: Inger (pippi) blev lite utstött och ibland retad av Maria och Pär (Annika och Tommy) under inspelningarna. Förstör det inte lite av idyllen?


Men jag kan trösta mig själv med att Madicken och Lisabet i alla fall fortfarande har kontakt och är goda vänner, och att Ronja & Birk ibland ses på stan!

Jag blir lite ledsen av tanken på att nästan inga av skådespelarna i Astrid Lindgren berättelserna har hållit kontakten efter att inspelningarna tog slut.
T.ex. Tommy, Annika och Pippi. (Pär, Maria och Inger) De spelade ihop i nästan fyra år och levde väldigt tätt, de har själva sagt att de nästan var som syskon och antagligen de enda som skulle förstå varandra idag. Men när inspelningarna var slut så tappade alla kontakten, väldigt snart efteråt också.
Det verkar som det var så för nästintill alla barn-skådisar som spelade för Astrid Lindgren.

Det är sorgligt...

Återigen, - uttråkad.

Jag har precis gjort en kopp te, sitter framför datorn och gör ingenting.
Jag har precis kollat på världens konstigaste, och sämsta film - Romance & Cigarettes. Ren skit rakt igenom.

Imorse gick jag faktiskt till Konsum, det gick bra att gå dit, det var skönt. Men sen på hemvägen hade jag ju en påse att bära, och även fast det inte är långt var det ändå jobbigt... Kortare promenader går nog bra, men jag tror inte att jag ska bära och gå. Det känns fortfarande i magen, och det var för fyra timmar sen...
Det är nästan lite skrämmande att man blir så... begränsad.
          Det är skrämmande att man direkt efter en operation är så utslagen. De allra enklaste, och naturligaste handlingarna är nästan omöjliga att utföra. Visserligen kommer de ju med lite träning tillbaka efter bara några dagar, men ändå. Att man liksom blir rädd  för att typ gå ur sängen eller gå på toaletten.
Obehagliga känslor.

Nu är det ju verkligen inte så farligt, jag är inte rädd, jag är bara försiktig.

Sen kom Maria förbi, en vän från jobbet. Hon är hundvakt åt chefernas hund, och hon skulle iväg in till stan idag, så just nu har jag en himla söt och snäll Golden Retriver som heter Jossan på besök. Hon gör inte så mycket mer än att ligga ner och titta på mig med en anklagande blick. Jag tror att hon tycker att jag är tråkig.
Kan hon va.

Annars hade jag tänkt pyssla idag, men jag är inte på humör. Jag hade storslagna planer på ett kollage, men jag kanske är mer kreativ imorgon.



Jag och Maria pratade om det att man känner sig så uttittad när man är sjukskriven. Som idag när jag gick till Konsum, eller när jag sitter på båten t.ex, så vill jag nästan inte att någon ska se mig för att jag är rädd att de ska misstro mig. "Jaså, Frida är ute och rör på sig, var inte hon sjukskriven? Hon såg ju inte så värst sjuk ut..."
Det var samma grej när jag åkte in till sjukhuset den kvällen jag hade så himla ont... Jag tänkte att de kanske inte skulle tro mig på sjukhuset. Man är så rädd att bli misstrodd, och det är helt sjukt!
Jag var ju säker på att jag hade ont, jag hade ju verkligen jätteont, men ändå så försöker man bädda ner smärtan och intalar sig själv att det nog inte är så farligt...
Nu när jag var på återbesök för att allt inte kändes okej, ja... Då var det samma grej. Har jag verkligen ont fortfarande? Ja det har jag. Överreagerar jag? Nej, det tror jag inte. Kommer de tycka att jag är fånig eller tro att jag bara vill ha längre sjukskrivning?
Det är ju egentligen samhällets fel... Det är allt snack om att det är så många som fejkar sin sjukskrivning. Jag tycker verkligen att det är fel att fejka sånt, och det är klart att man då är rädd att bli anklagad själv. Fast varför skulle jag egentligen bli det?
Man ska helt enkelt endast lita på sig själv, och skulle någon ifrågasätta så ligger ju problemet inte hos mig.